Tjuvar har alltid funnits i alla kulturer och straffen för tjuvnad har alltid varit stränga. Ägare har genom historien försökt skydda sina personliga tillhörigheter med hjälp av vakter eller någon form av låsanordningar. Under lång tid var lås och nycklar inte bara skydd utan i många fall även dyrbara status- eller maktsymboler.
Ägandet
Förutsättningen för stöld har alltid varit att någon äger något som uppfattas som värdefullt även för andra människor. Med ägande avses att ha stadigvarande eller laglig rätt att oberoende och (mer eller mindre) utan inskränkningar förfoga över något.
Ägare har genom historien försökt skydda sina personliga tillhörigheter med hjälp av vakter eller någon form av låsanordningar. Under lång tid var lås och nycklar inte bara skydd utan i många fall även dyrbara status- eller maktsymboler.
Moral, etik , regler och lagar
Att stjäla är omoraliskt och det är människors pliktkänsla (pliktetik) som bestämmer en handlings moraliska värde. Med moral menar moralfilosofer hur världen bör se ut. Begreppet moral som kommer från latinets moralis i betydelsen seder, är regler eller lagar för vad som är rätt eller orätt samt förmågan att följa dessa. Moral måste liksom rättskänsla läras, den är inte medfödd.
Enligt förordet (praefatio) till Västmannalagen, som tillkom på 1300-talet, skulle landen byggas med lag och lagen skulle skyddande omfatta fattiga, fridsamma, kloka och rättrådiga.
Lag är stadgad och stiftad allt folket till ledning, både rika och fattiga, till åtskillnad mellan rätt och orätt. Lag skall iakttagas och hållas de fattiga till skydd, de fridsamma till frid, men de våldsamma till näpst och skräck. Lag skall vara de rättrådiga och kloka till heder, men de vrånga och okloka till rättelse. Vore alla rättrådiga, då vore ingen lag av nöden. Land skola byggas med lag och ej våldsgärningar. Ty då går det landen väl, när lagen följes.
Lagar ingår i ett rättssystem där alla medborgare tvingas lära sig (utbilda sig) att förstå skillnaden mellan egen och annans egendom. Människors rätt är således ett system av juridiska principer, som sammanfattar rådande uppfattningar om vad som är felaktigt respektive riktigt beteende i ett visst samhälle, uttryckt i lagar och förordningar.
Stöld
Enligt dagens lagtext definieras stöld som att någon olovligen och med tillägnelseuppsåt tar vad annan tillhör. Det tillgripna har oftast ett förmögenhetsvärde och tillgreppet medför vinning för gärningsmannen och skada för den bestulne. Det anses vara grov stöld då stölden sker med hjälp av våld. Enligt en äldre definition är tjuv "den som olovligen tager vad annan tillhör". Ytterligare en annan definition lyder: "en tjuv är en person som olovligt tagit någon annans egendom".
Den risk som en tjuv tar vägs mot vad han kan vinna och samhällets straffskala. Även tjuvgömmaren, den som hjälper en tjuv att gömma stöldgods, blir därmed delaktig i brottet.
Varför stjäl människor?
Redan kyrkofadern och läraren Aurelius Augustinus (354 – 430) ansåg människan förlorad. Han skrev att ”människan är fördärvad ner i roten, och det är egentligen föga att göra åt henne, bara hon inte begår alltför grova gärningar och i övrigt sköter sin borgliga syssla”.
Men det finns flera rationella förklaringar till att människor begår stölder. Det kan bero på en svag övermakt eller regering, på svaga rättssystem, oreda i samhället på grund av krig eller hungersnöd. Sådana situationer förändrar det allmänna rättstänkandet med minskad rättssäkerhet som följd.
Under alla tider har människor stulit av hunger, begär eller nyfikenhet. Under den nordiska medeltiden stal fredlösa för sin överlevnad eller som hämnd för en oförrätt. Många människor och trälar stal för att de ännu saknade inövat rättstänkande eller man tog helt enkelt för sig på grund av att det i deras lokala samhälle saknades lagar och regler.
Kyrkans och kungens ansvar
Ett av den kristna kyrkans tio moralbudskap, det sjunde budordet, lyder: Du skall inte stjäla. Enligt lilla katekesen innebär det att vi skall frukta och älska Gud, så att vi inte tar vår nästas pengar och ägodelar eller att vi med hjälp av falska varor och svek försöker dra dem till oss, utan vi skall bidra till att skydda hans gods och näring. Kungar och kyrkan utgjorde den offentliga makten från medeltiden och flera hundra år framåt. De var länge ansvariga för landets ordning och försökte verka för att alla skulle leva rättfärdigt.
Lagar, rättskipning, bot och straff
Rättsskipning är den dömande verksamhet som samhället genom domstolar utövar för att upprätthålla rättsordningen. Rättskipningen tillämpar de normer som uppställs genom lagstiftningen. Straffskalan för stöld har ändrats genom historien och i olika kulturer. Men har straffen alltid varit skäliga? Har straffen utgått ifrån stöld som en förbrytelse mot samhällets regler. Från värdet av det stulna? Har man gjort skillnad mellan könen? Eller fanns det förmildrande omständigheter?
Det fanns lagar och domstolar redan i det gamla Egypten. Det var direkta kroppsstraff som stympning, prygel med spö, straffarbete och dödsstraff (pålning) som utdömdes. I Grekland på 400-talet f Kr kallades tjuvar kleptai och i värsta fall utdömdes dödsstraff för deras gärningar. Också i romarriket ansågs den som stal vara ”dödens barn” men om tjuven inte dödas direkt då denne ertappades på bar gärning kunde straffet omvandlas till ersättning som då kunde stiga till det fyr- eller femdubbla av tjuvgodsets värde.
I Fredrik II: s Danmark (under senare delen av 1500-talet) var den kvinna som var betrodd att bära husbondens eller husfruns nycklar till öl, mat, kläder, penningar eller annat en betrodd myndighetsperson. Ett brott mot henne var i viss mån att betrakta som ett brott mot herrskapet självt. Brottslingen skulle då straffas som en uppenbar tjuv och hängas, inte minst därför att lagen förutsatte att han frånlurade kvinnan hennes nycklar och tog för sig i förråden.
De första svenska strafflagarna
Före landskapslagarna gällde folklig sedvanerätt som fanns memorerat hos de lagkunniga. Men i ett samhälle under stark utveckling kunde man inte längre hålla alla gamla bestämmelser i minnet.
De svenska landskapslagar som skrevs ner under 1200-talet innefattar givetvis även straff för tjuvnad. I detta tidigmedeltida lagstiftningsarbete skiljer man rent allmänt mellan oförrätter riktade mot den offentliga makten och sådana som riktades mot ett enskilt intresse. Fredlöshet var till exempel ett mycket strängt straff som innebar att vem som helst kunde ta livet av den fredlöse.
Medeltida bot och straff
Under medeltiden var böter det dominerande straffet för stöld, ett straff som dock inte ansågs vara vanärande. Men det var däremot prygel eller att genom avhuggning mista ett eller båda öronen eller en hand samt dödsstraff genom hängning. Redan att mista ett eller båda öronen var ett för alltid väl synligt straff.
I dalalagens tjuvnadsbalk går gränsen för snatteri vid ett öre med tre marker i bot (böter med eller utan lagsökning) och om någon stjäl en halv mark är boten på 40 mark.
Magnus Eriksson ”Ladulås” (1316-1374) var kung av Sverige och Norge. Han stiftade 1279 Alnö stadgar en ny och i stort sett för landet gemensam landslag. Den kom till i mitten på 1300-talet till skydd för böndernas ägande och var i bruk ända till 1734. Straffen för stöld, som var mycket hårda, reglerades i Tjuvabalken.
Full tjuvnad dvs när någon stulit till ett värde av 1/2 mark eller mera, straffades med hängning i trädgren eller rest galge. Som straff för stöld till ett värde mellan tre örar och 1/2 mark miste han sin hud (hudstrykning, prygel) och ena örat eller båda. Straffet för stöld för lägre värde reglerades med böter.
Snattareböter tillämpades för värdet ett halvt öre eller mindre. För tjuvnad till en marks värde stadgades dödsstraff eller hudstrykning samt förvisning från stad och stadsmark.
För låsta hus skulle bonden svara men inte för de olåsta och för övrigt skulle var och en svara för de hus de hade lås och nyckel till. Om således tjuvgods påträffades inom ett låst utrymme var, enligt landskapslagarna, ägaren till detta utrymme bevisligen delaktig i en stöld och straffbar. Lagen omfattade böndernas samlade rikedomar av kreatur, spannmål, humle, "penningar" och smycken i silver och guld.
Intresset för att olovligen tillgripa annans egendom ökar med svårigheten att komma åt bytet. Ett lås hindrar men ökar samtidigt risken för stöld. Människor var medvetna om att det oftast var föremål av värde som gömdes bakom låsta dörrar eller kistor. Det uppbrutna (forcerade) låset var ett bevis för att någon olovligen tagit sig in. Således kan låsen ha haft flera funktioner, att ge ägaren status (han har egendom som är begärlig), att förhindra att någon utan nyckel kunde nå det begärliga och låset kunde i skadat skick skvallra om att någon obehörig försökt ta sig in.
Straff var en nödvändig vedergällning för det begångna brottet och för att oskadliggöra brottslingar.
 |
| Straffmetoder. Bild från Nürnberg 1517 |
Inspärrad på vatten och bröd
Under 1500-talets vasarenässans fick allt katolskt stå tillbaka och den mosaiska lagen (Mose lag), dvs återanvändandet av ”Guds klara och rena ord”, fick stort inflytande på rättstillämpningen.
Samtidigt infördes fängelsestraff på vatten och bröd samt förvandlingsstraff från dödsstraff till böter (9-10 marker) eller straffarbete. Oförmåga att betala böter kunde på samma sätt förvandlas till straffarbete. I vissa fall utdömdes förvisning och deportation. Undantaget var dock kyrkostöld som alltid gav dödsstraff.
I stort sett straffades stöld på samma vis under hela 1600-talet. Också 1734 års lag innehåller egentligen inga principiella förändringar. Kroppsstympningen har dock försvunnit medan livstids straffarbete på fästning för män tillkommit.
Dödsstraffet för stöld upphävdes i Sverige först 1855
Litteratur
Kulturhistoriskt lexikon för nordisk medeltid. Malmö 1956-78.
Å. Holmbäck och E. Wessén, Svenska landskapslagar. Stockholm 1933-1946.
Kampen mot brottet, del I. En kulturhistorisk studie i brott och straff. Redaktör Leif Beckman. Malmö 1950.