I folktron var nyckeln ett magiskt föremål med stor inneboende kraft. Speciellt gäller det kyrkonyckeln, som spärrade det för kyrkan av onda krafter så utsatta nyckelhålet. Man ansåg att den stora tunga nyckeln som var smidd av järn av den svarta smeden kunde hjälpa mot eller till och med bota sjukdomar. Att dricka nordrinnade vatten från en bäck ur en kyrknyckel botade kikhosta (Mellansverige). Nyckelns kraft förstärktes om det fanns ett kors i axet eller i vredet eller om den lånades i smyg.
Leonard Fredrik Rääf har samlat svenskt skrock utgivna av K. Rob. V Wikman 1957. Här följer några utdrag, där kyrknyckeln spelade en avgörande roll.
Oroliga barn
"Om små barn är oroliga och skrika mycket, skall man taga ett nytt ris och draga detsamma genom kyrkonyckeln, eller bryta ett dylikt under kyrkovägen, och därmed slå dem så de så blifva de goda", (Törner 182, Ydre).
"När barn är vårdbundne, skall man träda deras lintyg genom en kyrknyckel", (Turner 980).
Vid kikhosta
”Uti kyrkonyckel hälles vatten, som utdrickes af barnet. Uti Eds Sockn af Tjust, går denna nyckel ofta i lån till byame att för upgifna ändamålet begagnas” (Havton).
Att fånga en käresta
”Under JulOttan eller Söndag då Presten läser Evangelium, drager du din näsduk 3. gånger genom hålet på kyrkonyckeln, och säger till hvad ändamål; när du med denna näsduk slår till en flicka blifver hon kär och efterlåten”, (Tångby).
Litteratur
Biedermann, Hans, Symbollexikonet. Stockholm 1991.
Karlsson, Lennart, Medieval Ironwork in Sweden. Vol I, II. Kungl Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien. Uddevalla 1988.
Tillhagen, Carl-Herman, Barnet i folktron. Falköping 1983.
Wikman, K Rob V, Svenska skrock och signerier samlade av Leonard Fredrik Rääf. Stockholm 1957.