Tecknad bild av hänglås med bågformad svängbygel, spärrfjädrar och nyckel
Låset är utfört av ett kort hoplött rör av tunn järnplåt eller gjutet i brons med genombrutna gavlar. I ena gaveln finns hål för bultens spärrfjädrar och i andra nyckelhålet. Den bågformade bygelns ena ben är fäst med öppen ögla (svängbygel) vid låshusets ena gavel, det andra benet avslutas med ett fyrsidigt hål som vid låsning förs ned i en slits i låshusets översida. Spärrfjädrarna förs in i sitt hål i gaveln och genom bygelns hål och låser bygeln i detta läge. Vid öppning av låset förs nyckelaxet in i nyckelhålet i andra gaveln och pressar samman fjädrarna varvid dessa kan dras ut och bygeln blir fri.
Låstypen har påträffats i samband med stadsgrävningar i Lund, Skåne, på Gotland, och under arkeologiska grävningar i Århus, Danmark.
Denna seglivade hänglåstyp genomgick endast blygsamma förändringar under medeltiden och ingår även i de lås Duhamel de Monceau redovisar på en plansch i en av sina böcker med hänglås 1767. De förekommer således parallellt med andra hänglås med spärrfjädrar och bygel ända in på 1800-talet.
Om benämningen "bultlås"
De första hänglåsen i Skandinavien låstes med hjälp av spärrfjädrar. De kom i bruk vid vikingatiden och typen användes långt in på 1800-talet. För hänglås med spärrfjädrar från 1000- till 1600-talet används ofta begreppet "bultlås". I dessa utgörs låsningen av bygeln av en liten rund järnskiva (stoppskiva) med vinkelrätt anbringade spärrfjädrar. Denna anordning som kallats "bulten" och som är instucken i låshusets ena gavel, låser med sina spärrfjädrar ett urtag i låsbygelns ena ben medan det andra är fäst vid låshuset. Vid upplåsning kläms fjädrarna samman med hjälp av en nyckel som sticks in i motstående gavel varvid bygelbenet frigörs.
Men då begreppet ”bult” egentligen avser ett mindre stångformat metallstycke använt för hållfast sammanfogning av järn eller trä, anser jag att ordet blir missvisande i detta sammanhang. I stället för ”bult” och ”bultlås” kommer jag därför i fortsättningen att använda begreppet hänglås med bygel och spärrfjädrar. Låstypen har tidigare även betecknats som "holklås", ”fjäderlås” och ”fjätterlås”
Tecknad bild av hänglås med fast bygel med spärrfjädrar och ändhylsa
Cylinderformat låshus av järnplåt med en öppning i ena gaveln för fjäderspärrar. I den andra gaveln finns en öppning för nyckeln. Till skillnad från de tidigare låsen vid den här tiden utgör gaveldelen med bygeln här en fast integrerad del av låshuset. Vid öppning förs nyckelaxet in i nyckelhålet och pressar samman spärrfjädrarna, varvid gaveln med fjäderspärrar kan dras ut och bygeln blir fri. Nyckeln till detta lås har ett vinklat ax med urtag för spärrfjädrarna.
Den här låstypen hör till senare hälften av 1200-talet och 1300-talet och ingår vanligen i fynden från de arkeologiska grävningarna i medeltida stads- och borganläggningar.
Liknande lås grävdes upp i Lund 1881 tillsammans med andra lås och nycklar samt i samband med arkeologiska undersökningar före byggnationer på 1960-och 70-talen. Lås av samma typ har hittats på många andra håll i Sverige och Danmark.
Tecknad bild av hänglås som dragnyckellås med lös bygel med spärrfjädrar
Låset har ett cylinderformat låshus av hoplödd tunn järnplåt. Ena gaveln har en eller flera öppningar avsedda för bygelns ena ben med fjäderspärrar. Den andra gaveln är stängd. Låshuset har längsgående pålödda förstärkningar och har på ovansidan en ursparad längsgående smal slits, som slutar vid den stängda gaveln med en tvärgående öppning (nyckelhål).
Det bygelben, som är försett med fjäderspärrar är i låst läge instucket i låshusets gavel och det andra benet i ett smalt konformat rör fäst vid låshusets underkant. Vid öppning av låset förs nyckelaxet in i nyckelhålet på låshusets översida och dras åt sidan genom slitsen, varvid spärrfjädrarna efterhand pressas samman och bygeln kan dras ut.
Konstruktionen medger att en eller flera spärrstift kan fästas i gaveln med öppningar. Urtag för dessa finns då i nyckelns ax. Nycklarna till dessa lås är vanligen mycket elegant dekorerade med inkrusteringar med mässing- eller silvertråd.
Även den här låstypen kommer ur Lunds kulturlager.
Tecknad bild av hänglås med bygel med spärrfjädrar och nyckel
Tecknade bilder av hänglås utfört som dragnyckellås med lös bygel med spärrfjädrar
Låshuset har en halvsfärisk form och är tillverkat av tunn järnplåt med lödda skarvar. I stället för bygel finns två "utbyggnader" på undersidan med ett par centimeters mellanrum. Låshuset är förstärkt med pålödda tunna stålribbor utefter sidorna. Den lösa gaveldelen med bygel skjuts in och nyckeln förs vid upplåsning in i den motsatta riktningen i den andra gaveln. Den lösa gaveldelen är försedd med en till fyra spärrfjädrar och eventuellt spärr- eller styrstift som utgör den låsande delen mellan "utbyggnaderna". Nyckeln har nedtill dubbla skaft och tvärställt ax med urtag för spärr- och styrstift samt fjäderspärrarna. Även det dubbla skaftets mellanrum utgör en del av låsets spärrteknik.
Även den här låstypen hör till 1300-talet och ingår vanligen i fynden från de arkeologiska grävningarna i medeltida stads- och borganläggningar. Liknande lås grävdes fram i Lund tillsammans med andra lås och nycklar 1881.
Tecknad bild av hänglås med bygel och spärrfjädrar
Hänglås av järn med en fri bygel med spärrfjädrar i ena benet. Låset öppnas med en nyckel som vid vridning pressar samman spärrfjädrarna mellan sina två ax.
Det avbildade låset finns på Halmstads museum.
Tecknad bild av hänglås som rekonstruktion
Rörformat hänglås av ”järn” med bågformad svängbygel som låses med spärrfjädrar. Låset har fem förstärkningar runt manteln och en som skyddar den längsgående skarven undertill. Låsdelen med spärrfjädrarna är kopplad till en kedja.
Låstypen ingår i portomfattningarnas kalkstensdekor i Martebo och Gammelgarns medeltidskyrkor på Gotland, som är utförda av den anonyme stenhuggaren ”Egypticus” verkstad på 1300-talet. Stenhuggaren har realistiskt skildrat Djävulen tillfälligtvis fjättrad och desarmerad med hjälp av ett rep virat kring benen som är fastlåst med det avbildade hänglåset.
Låstypen, som jag ännu inte träffat på i verkligheten, är intressant eftersom den bågformade svängbygeln liknar det enklare låset, som visas i medeltidsavsnittet. Låshustypen med förstärkningar däremot blir vanliga först på 1500-talet.