I Stjärnsund i Dalarna konstruerade och tillverkade Christopher Polhem en mycket välkänd hänglåstyp. På en annan plats i samma landskap och vid samma tid experimenterade en snillrik bonde med en annorlunda hänglåsidé.
Professor Carl von Linné (1707-1778), bergsrådet Sven Rinman (1720-1792) och topografen Abraham Hülphers (1734-1798) gjorde alla resor i Dalarna vid mitten på 1700-talet. De skriver i sina reseberättelser hur allmän smidesverksamheten i Dalarna är. Det var vanligt i Dalarna, som på många andra håll i landet under 1700-talet, att bönderna och deras familjer ägnade sig åt olika sysselsättningar utanför sin huvudnäring. De perioder på året, när inte jordbruket krävde deras arbetsinsats, utnyttjades till någon form av hantverk för försäljning. Svårigheten bestod i att få tillstånd att utöva näringen av Kungl Kommerskollegium i Stockholm som kontrollerade kvaliteten.
Linné skriver rapporten från sin resa i Dalarna 1734:
"Uppom kyrkan i Älvdalen smidas liar av 200 stycken vid pass; men nedom kyrkan boende, 200 stycken ungefär, göra laggkärl, dem de föra nedåt landet och föryttra, dels för pengar, dels för säd. Men liarna att köpa kommer folk hit dels ifrån Norrige, Härjedal, Hälsingland, Jämteland, Öster- och Västerdalarne; med det, som då övrigt är, fara de utför landet till stora Tuna och där hålla de sin marknad om pingst."
Ett för detta sammanhang närliggande exempel är tillverkningen av en ålderdomlig typ av dörrlås av järn. De utfördes av smeder som var släktingar och bosatta i Lima socken samtidigt som de var bönder med egna gårdar. Låsen användes till stolpbodar och härbren.
De stora fördelarna med hantverk låg i att de kunde utföras i hemmet, oftast i samarbete med övriga familjemedlemmar. Alternativet var för många att i stället vandra iväg till andra delar av landet för arbete i järnbruken, arbete med timmer, flottning och fiske.