Försäljningen av kassakistor sköttes av förlagsverksamheten framför allt i Eskilstuna och Stockholm men även andra platser. Under 1800-talet såldes en del av deras varor via ”järnkramsbodar” gatubodar på olika håll i Stockholm. Kassakistor var sannolikt en beställningsvara.
Förlagsverksamheten fungerade i stort, som tidigare nämnts i samband med de sydtyska städerna, från 1500-talet och framåt. Knut Hellberg berättar i boken ”Järnets och smedernas Eskilstuna” om hur medellösa smidesmästare i 1800-talets Eskilstuna kom att bli helt beroende av sina förlagsgivare och ”måste arbeta hand i mun”. Förlagsgivarna, som var handlande i staden, lämnade förskott till mästarna i form av råvaror samt livsförnödenheter, som mjöl, kött, strömming, smör, salt, kryddor och till och med tyger. Mot detta måste mästarna lämna till förlagsgivarna allt smide de färdigställde - som förlagsgivarna hade nytta av. Kontanter däremot användes sällan.
En annan säljform som växte sig allt starkare var utställningar av hantverks- och industrialster. Långt före de stora världsutställningarna i mitten av 1800-talet i London och Paris hölls utställningar i flera av vårt lands städer. Fabriker och hantverksföreningar tävlade om att få visa sina produkter.
Samlarobjekt
Många av 1800-talets kassakistor har blivit populära samlarobjekt. De är, som redan framgått, ganska enkla i utförandet i jämförelse med dem, som framställdes under tidigare århundraden och priserna är därefter.
Postkontoren är borta men kassakistor finns kvar i en del banker, utställda som minnen om en tid med mer handfast hantering av kontanter. Många kistor såldes till privatpersoner eller skänktes till hembygdsgården i orten.
 |
| Exempel på vad en fuktig miljö kan åstadkomma. I det här fallet måste all rost försiktigt avlägsnas och färgerna återställas. Denna typ av järn föremål klarar sig bäst i torrt rumsluftklimat. |
 |
Bodar på 1860-talet vid Österlånggatan i Gamla Stan i Stockholm.
Xylografi, O A Mankell |