Under 1700-talet användes kassakistor av järn över hela norra Europa som förvaring inom områden och sammanhang där man hanterade värdepapper eller kontanter. Denna typ av kistor ändrar vid den här tiden utseende och form. De blir ”funktionella”, det vill säga, de anpassas till sin funktion att rymma mycket och vara svåra att forcera. De saknar nästan alla dekorationer utom det rytmiska mönster de korsande banden utgör samt någon enkel utsmyckning kring nyckelhålen, både de fingerade och riktiga.
 |
| Kassakista helt i järn med nitade korsande beslag och kistlås (under hänglåsbeslaget) och hänglås, daterad 1785. Sankta Maria kyrka i Ystad. Foto förf. |
I Sverige användes kistor av järn också ombord på Svenska Ostindiska kompaniets fartyg. På sin väg från Göteborg till Canton i Kina förde man med sig smidbart järn som såldes i Cadiz på Spaniens västkust. Som betalning tog man emot man silverpiastrar och silvertackor nog för att fylla 16-17 kistor. ” Piasterns klang är vår musik” skrev Jacob Wallenberg (1776-1778) i boken ”Min son på Galejan”. En skeppsprästs berättelse om en resa till Kina med ostindiefararen Finland. Alla fartyg i kompaniet ägdes av företaget och alla hade en egen uppsättning kistor.
 |
| Ett undantag från kistor med korsande band, en av (Nya) Ostindiska Companiets kassakistor. Göteborgs Stads museum. Foto förf. |
Rörliga och fasta delar som utgör lockets lås. Nyckelaxets rörelse styr den centralt placerade långa regel som vidarebefordrar rörelsen via vinklade förmedlare till tolv självstängande snedfasade låsreglar, var och en under påverkan av ringformade fjädrar.
Enligt Duhamel du Monceau,”Art du serrurier, Description des arts et metiers”, tryckt i Paris 1767